Olof

Dagens namn av Bengt af Klintberg

Olof eller Olov är den nysvenska formen av ett nordiskt mansnamn som tidigare har stavats Olaf, Olef. På runstenar finns formen Olafr. Namnet är sammansatt av två urnordiska ord som betyder ’förfader’ och ’efterkommande’, ’arvinge’. Den norska formen är Olav, den danska Oluf och den finska Olavi. En latiniserad form är Olavus, Olaus (se 19.4). Den vanligaste svenska smekformen är Olle.

Namnet fick sin plats på dagens datum genom den norske kungen Olav Haraldsson, som stupade vid Stiklastad år 1030. Han bidrog till kristnandet av Norge och blev efter sin död helgonförklarad. Under namnet Olav den helige blev han medeltidens populäraste helgon i Norden, och hans grav i domkyrkan i Nidaros (nuv. Trondheim) besöktes av otaliga pilgrimer, inte minst från Sverige. Hans namn Olav spreds i olika former i alla de nordiska länderna. De talrika bevarade skulpturerna av honom visar en man med kungakrona, rött skägg och yxa i handen. Han trampar på en hopkurad figur som representerar ondskans makter.

Redan före Olav den helige fanns det nordiska kungar med samma namn, t.ex. den norske Olav Tryggvason (död år 1000) och den svenske Olof Skötkonung (död ca 1022). De kämpade på var sin sida i sjöslaget vid Svolder, där Olav Tryggvason stupade. Olav har fortsatt att vara ett kunganamn i Norge: den senaste som bar det var Olav V (1903–91).

Olofsmässan eller Olsmässan som dagen har kallats var förr en viktig märkesdag. Ett gammalt talesätt är ”Om Erik ger ax, ger Olof kaka”, dvs. om säden har gått i ax vid Erik (18.5), så skall den kunna skördas vid Olsmässan. Det var dock få bönder som kunde skörda sin säd så tidigt. För de flesta var förråden slut vid ”olsmässkroken” som tiden kallades (antagligen efter Olofsyxan på de gamla runkalendrarna, som liknade en krok). Vid den här tiden ansågs även sjöarnas vatten bli svalare, vilket har uttryckts med talesättet ”Olof kastar första kallstenen i sjön”.

Alltifrån 1300-talet har Olof varit ett av de vanligaste bondenamnen i Sverige, och det har aldrig varit helt omodernt. Under 1900-talet användes det särskilt under 20-talet (t.ex. statsministern Olof Palme, 1927–86). Sammansättningar som Karl-, Lars-, Per- och Sven-Olof blev vanliga under 1940- och 50-talen. Smekformen Olle är känd ända sedan 1300-talet och har använts som officiell namnform sedan mitten av 1800-talet.

Under de senaste åren har Olle varit vanligare än Olof som tilltalsnamn. Totalt sett hör det senare namnet dock fortfarande till de allra vanligaste: vid millennieskiftet fanns det omkring 132500 svenskar som hette Olof och omkring 42000 som hette Olov. Slår man ihop de båda formerna, kommer Olof/Olov på sjätte plats bland de svenska mansnamnen.

I tvånamnslängden från 1993 fanns både Olof och Olle på dagens datum, men i den nya namnlängden står Olof som enda namn.

Om Författaren

Bengt af Klintberg är bl.a. författare till Namnen i almanackan: fakta och kulturhistoria om svenska förnamn. Bland hans tidigare böcker kan nämnas Hallå där, köp blåbär: rim och ramsor, Kuttrasju: folkloristiska och kulturhistoriska essäer, Råttan i pizzan: folksägner i vår tid och Den stulna njuren: sägner och rykten i vår tid.

"Klintbergare" kom att bli en benämning på en skröna, en skröna som är så bra att många tror att den är sann, t. ex råttan i pizzan, den stulna njuren etc.

Bengt af Klintberg är folklivsforskare. Han ingick i det arbetsutskott som ligger bakom 2001 års namnlängd. Han blev filosofie hedersdoktor vid Stockholms universitet 2000.